Informationsplikt till funktionshindrade
23 maj 2010I helgen som gått var jag på besök hos en vän. Som så ofta när man är politiker så är det ganska vanligt att man kommer in på politik och politiska frågor när man umgås med andra. Oftast för att de man umgås med gärna vill veta vad man tycker om olika saker och ibland vill de ha svar på saker som de undrat över och som man kanske är mer insatt i än de flesta.
Inget konstigt med det, ofta är det intressanta frågeställningar och ibland kan det tom. vara roligt att från sina vänner få lyssna in och ibland också själv få ventilera eller ”testa” egna idéer eller ställningstaganden.
Men när vi samtalade en bra stund med min väns grannar så var det inte roligt. Intressant och viktigt, men det var ingen rolig berättelse de redogjorde för ur sin vardag. De har en synskadad son och de berättade hur de under hela hans uppväxt fått kämpa. Gentemot staten. Gentemot landstinget. Gentemot kommunen. De berättade att det var svårt att få sina rättigheter tillgodosedda och ibland infinner sig en känsla av ambivalens. Resignation. Orkeslöshet.
Jag anser inte att det är acceptabelt. Det är inte ok att det ska fungera så här i en välfärdsstat. Sverige är ett av världens rikaste länder och för mig som politiker så är det min uppfattning att det moderna samhällets och politikens främsta uppgift är att slå vakt om de svagas rättigheter. Samhället måste i alla lägen alltid och så långt det är möjligt ge alla människor samma livschanser. Ett funktionshinder ska inte innebära att människor sorteras och sätts åt sidan.
Kommunallagen, SFS 1991:900, 2 kap §2:
Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.
Pojkens föräldrar berättade för mig om att de själva för det första på egen hand fått ta reda på vad de har för rättigheter. Och, att de fått kämpa för att få sina rättigheter tillgodosedda. Landstinget, kommunen och skolan har motvilligt men efter ständiga påtryckningar gått dem tillmötes. Men långtifrån när det gäller allt de egentligen borde ha rätt till.
Min uppfattning är glasklar. Samhället, oavsett om det är kommunen, landstinget eller staten, har en informationsplikt gentemot personer med funktionshinder. Eller rättare sagt – samhället borde ha det. Det kan inte vara rimligt att exempelvis föräldrar till ett barn med funktionshinder själva ska behöva efterforska vilka rättigheter de har eller vilka stöd som de ”kan” få. Och den här familjen är troligen inte unika i det avseendet, även om erfarenheterna kan variera. Det som de däremot har gemensamt är att deras situation mest troligt är nog så kämpig som den är. Att då från samhällets sida försvåra genom att inte informera är inte rätt helt enkelt.
Det ska vara glasklart:
Samhället ska informera om ALLA rättigheter och stödåtgärder som finns tillgängliga. Samhället SKA också proaktivt bistå och leverera detta. Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. Det är det minsta man kan begära av ett modernt välfärdssamhälle.
2010-05-25 kl 19:14
Mycket bra skrivet!
2010-05-26 kl 22:13
Ett av de problem vi stöter, när vi har kommit dithän att vi tagit reda på vilka möjligheter som finns till stöd, är att de paragrafer som reglerar någon typ av rättighet är så fluffigt skrivna att de ger kommuner, landsting och stat stora tolkningsutrymmen. Paragrafer är medvetet skrivna på ett sådant sätt för att de inte ska vara sårbara och ofta behöva justeras eller skrivas om. De sätter ett ramverk eller ger en slags signal om vad lagstiftaren vill, men ger som sagt stora tolkningsutrymmen.
Vad betyder det till exempel att kommun, stat eller landsting ska behandla alla medborgare lika? Ge dem samma resurser i skolan? Det hjälper ju inte min son riktigt eftersom han har behov av mer stöd än andra. Listan på paragrafer med motsvarande tolkningsproblematik kan göras lång. Paragraferna blir tyvärr i praktiken till stora delar floskler som visar upp en yta av en välfärdsstat. I praktiken ger formuleringarna kommun, stat och landsting tolkningsföreträde eftersom det är mycket svårt för en enskild medborgare att hävda sig mot dessa genom att endast hänvisa till sådana paragrafer. Man måste vara jurist eller ta hjälp av jurist eller motsvarande kunnig person. Var hittar man en sådan? Kostar det pengar? För tio år sedan fanns något som kallades synkonsulenter som kunde informera föräldrar om möjligheter och rättigheter till olika former av stöd, men de avskaffades på nationell nivå. Man lämnade till föräldrar att själva öppna lagboken, koppla upp sig på internet och söka alla fakta, om man inte kan hitta en kunnig jurist som man har råd att betala. Risken att förlora en tvist gör utgör naturligtvis också en barriär för att överhuvudtaget påbörja en process. Den lilla tid man har över som förälder till ett funktionshindrat barn blir så mycket värd att den vägs på guldvåg. Man drar sig spledes för att lägga tid på något som inte har mycket goda chanser att ge resultat.
Om man kommer så långt att man får kommun, landsting eller stat att erkänna att rätten till ett stöd finns reglerat i lagen så kan de helt enkelt välja att bara strunta i det, med hänvisning till att det inte finns pengar, de hittar inte personal/resurser (t.ex. stödfamilj för ett autistiskt barn) , de kan inte tvinga sin personal att utföra vissa tjänster (lärare att simma med funktionshindrat barn under skolans simundervisning för att ta ett exempel).Listan på sätt att smita från ett lagstadgat uppdrag kan göras mycket lång.
Stäm kommun, landsting och stat säger kanske någon. Det är lätt teorin men svårt i praktiken som så med mycket annat. Åtminstone för en enskild individ…