Politiker ska inte bestämma hur folk ska leva sina liv

4 mars 2012

De senaste åren har flera debatter rasat kring huruvida människor ska få leva sina liv som de vill eller inte. För en tid sedan frågan om samkönade äktenskap och nu pågår debatten kring huruvida vi skall tillåta insemination i Sverige. Snart kommer troligen debatten om surrogatmödraskap att starta.

Det är egentligen ganska intressant hur det kommer sig att det finns människor som på allvar, och på basis av egna föreställningar, vill diktera villkoren för hur andra ska leva sina liv. Det finns, om än en minoritet, av människor som ser ner på människor som gör andra livsval än de själva. Till exempel om de vill leva en parrelation där båda är av samma kön eller om tex. två kvinnor eller två män vill skaffa barn, dvs. att man gör avsteg från det ”normativa” med ”mamma-pappa-barn”.

För mig är detta inte svårt att ta ställning till. Alla människor är fria att själva göra sina livsval, hur och med vem de vill leva och på vilket sätt de vill bilda familj. Politiker ska inte diktera för människor hur de ska leva sina liv.

I FN’s konvention om mänskliga rättigheter står det tydligt att alla och envar ska ha rätt att själv få välja hur de vill leva sina liv. Till exempel står det i artikel 12:

”Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.”

I artikel 16 står följande:

Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.”

Begreppet ”familj” återkommer i flera av konventionens artiklar och frågan man då rlmligen bör ställa sig vad ordet ”familj” innebär. Är det att betrakta som det normativa ”mamma-pappa-barn” eller är det upp till människorna själva att avgöra vad som för dem är att betrakta som ”familj” ?

För mig gäller det senare. Politiker ska inte tala om för någon att deras val av familj eller familjebildning är ”fel” eller inte ”legitim”. Var och en ska själv få välja hur de vill bilda familj och med vem de vill bilda familj.

Redan idag är det – om än ganska svårt – ok med ensamadoption. Kvinnor har full rätt till sin kropp i vårt samhälle och kan vid vilken given tidpunkt som helst välja att skaffa barn med valfri man genom samlag. Män har inte samma ”naturliga” möjlighet att själv kunna välja när de vill skaffa barn. Inte heller två kvinnor som lever i ett samkönat förhållande och inte heller de som av andra, fysiologiska, skäl inte kan bli föräldrar.

Jag tycker inte att vi skall se till gamla föreställningar när det handlar om rätten att få ingå tex. äktenskap eller rätten att få bilda familj, föreställningar som ofta är baserade på trosuppfattningar och där varje avsteg från tron är ”smutsigt” och ”fel”.

Låt människor själva välja hur de ska leva sina liv, med vem de vill göra det och hur de själva vill bilda familj. Det är också att stå upp för FN’s konvention om mänskliga rättigheter där individen själv är den som ska få avgöra detta.

Förutom att vi självklart bör tillåta insemination (och då inte på samhällets bekostnad) så bör vi i ett modernt samhälle även gå ett steg till och godkänna även surrogatmödraskap.

Surrogatmödraskap skulle hjälpa barnlösa vuxna som inget hellre vill än att skaffa barn, oavsett om det rör sig om en man och en kvinna som inte kan få barn på egen hand eller om det rör sig om personer som lever i ett samkönat förhållande.

Vi politiker ska inte värdera människor olika baserat på den enskildes livsval och vi ska heller inte hindra människor från att leva sina liv som de vill. Vi ska snarare bejaka och göra det möjligt för individen att själv få bestämma.

Och det gäller även rätten att få bilda familj.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • StumbleUpon

8 svar till “Politiker ska inte bestämma hur folk ska leva sina liv”

  1. Sandra skriver:

    Nu vet jag dock inte hur det är tänkt att insemination ska finansieras men går det verkligen att kombinerar att alla människor har rätt att leva sina liv som de vill med att deras livsval ska finansieras av skattebetalarna. För det är ju det många av dessa frågor handlar om, vem som ska stå för kostnaderna och allt som oftast verkar det vara samhället och då indirekt alla som betalar skatt. Var är min frihet att slippa betala för vad andra människor kräver att få av samhället?

  2. Sandra skriver:

    Jag tror i alla fall att många människor börjar bli irriterade på hur våra gemensamma skattepengar används. Vad som prioriteras kan ju i många fall starkt ifrågasättas. Jag blir faktiskt väldigt upprörd och ledsen när jag tänker på hur ansvarslöst våra politiker hanterar våra pengar och jag är inte ensam om det. Alla dessa galna och resultatlösa projekt till höger och vänster, det är så man vill börja gråta när man vet vilka besparingar som samtidigt görs inom omsorg, skola och andra mer betydelsefulla områden.

  3. Lars Robin d:1.e skriver:

    Och hur är det om man vill gifta sig vara sambo e,t,c, med flera ?

    Ska det vara möjligt att avsäga sig ansvaret som förälder och låta samhället ( d.v.s. grannen ) ta ansvaret ?

    Kan var läge att fundera över hur samhället ( fortfarande grannen ) ska stå för uppehället.

    Om samhället ska stå för alla kostnader för en arbetslös outbildad man som är ” gift ” med ett antal kvinnor och därtill XX antal barn så tror jag vi har en framtid typ Somalia att vänta.

  4. Lena L skriver:

    Vill en kvinna inseminera sig så varsågod. Dock skall en sådan insemination ej bekostas av staten och det ska heller inte utgå något underhållsstöd från försäkringskassan för den som låter inseminera sig. Anledningen till detta är just att det inte är en mänsklig rättighet att få barn.

  5. Jan G skriver:

    Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, en mor och en far.
    Att få barn är inte en rättighet. Tänk på barnet!!!

  6. Jimmy Baker skriver:

    Jag har inte någonstans föreslagit att samhället skall stå för alla kostnader som uppstår ifall någon vill låta sig insemineras. Det är en senare fråga, och där tycker jag personligen att det är rimligt att den enskilde också skall bekosta ingreppet. Men som sagt, det är en senare fråga. Det frågan nu gäller är huruvida det skall vara lagligt eller ej i Sverige, och där anser jag att lagstiftningen bör ändras och göra det möjligt för insemination likväl som för barnlösa att kunna få ha en surrogatmoder. Det finns de som inget heller vill än att bilda familj och få uppfostra ett barn men som av olika skäl inte kan få barn. Det kan likväl handla om en kvinna och en man som inte kan få barn som att det kan handla om tex. två kvinnor som behöver en donator och insemination. Nästa steg blir att se till hur detta praktiskt kan göras möjligt och då kommer frågan om finansiering, och där har jag min uppfattning om att samhället inte bör stå för alla kostnader – den enskilde måste själv vara beredd till finansiering.

  7. Bengt Kring skriver:

    Jag förstår egentligen inte skillnaden. Klart att kvinnor ska ha rätt till insemination på egen bekostnad. Därefter kan samhället inte göra skillnad på barn och barn. Det vore som att gå tillbaka 200 år. Idag kallas inga barn för oäktingar. Skulle vi göra skillnad på ”rätt tillverkade” barn och barn till inseminerad mamma skulle vi få tillbaka oäkting-begreppet och den skillnad och värde sådana barn hade då. Vem vill egentligen det? Barn till okänd far (finns många sådana) står inte utanför regelsystemet. Varför skulle barn till inseminerade mödrar göra det?

  8. Andreas Jonasson skriver:

    Jimmy, du argumenterar för människors rätt att bestämma över sina liv, men vem representerar barnet när ett beslut om familjekonstellation ska tas, på vilket sätt får barnet bestämma över sitt liv? Ett beslut om familjekonstellation får konsekvenser för barnet som vuxen och under resten av livet. Om samhället har någon uppgift så är det väl att representera dem som inte kan tala för sig själva?
    Jag säger inte att ett barn inte kan må bra av att växa upp med en ensam förälder eller med två samkönade föräldrar, det kan nog många, men det är ändå en etisk fråga vars svar inte är så självklart att man bara kan hoppa över en diskussion i en sådan här artikel eller i en seriös debatt. Själv tror till exempel att de flesta människor skulle ha föredragit att leva och växa upp i en familj tillsammans med båda sina biologiska föräldrar, där de biologiska föräldrarna dessutom har en kärleksfull och bra relation. Nu kan inte alla barn få det, men frågan är ändå om samhället ska lagstifta så att inte alla barn får samma chans till det. Är svaret självklart?

Kommentera