Därför kan jag inte samarbeta med SD

22 juli 2012

Jag fick ett mail där avsändaren tackade för att jag svarade på ett mail. Hon ifrågasatte varför jag inte ville samarbeta med SD, hon menade att de är ett seriöst parti som alla andra. Nedan svar skickade jag då till henne:

Jag försöker alltid att svara på brev och mail som jag får, förutsatt att de som skriver till mig skriver på ett sansat och balanserat sätt, ställer frågor eller lyfter fram idéer eller problematiserar ett samhällsproblem. Jag svarar långt ifrån på alla mail, jag kan berätta att jag fått hundratals mail från Sverigedemokrater och dess sympatisörer där de skriver både ett och annat, påstår saker, skäller ut mig med konstiga påståenden, falska anklagelser, i vissa fall rena hatmail. En del har jag faktiskt sparat ifall de skulle behövas i någon framtida utredning. Sådana brev svarar jag i regel inte på.

Om SD råkar ha en del åsikter som sammanfaller med mina, så betyder inte det att ”jag” har samma åsikter som ”de”. Du kan nog ta alla partier som finns i Sveriges Riksdag och hitta saker som sammanfaller med varandra men det betyder inte att man tycker lika.

Jag är en person som bejakar individen, jag tror på människan. Jag tror att alla människor i grunden är goda människor. Sedan finns det de som inte är goda, det finns de som beter sig illa mot andra. Jag tar min utgångspunkt i att alla människor är lika mycket värda, oavsett var de råkar vara födda, vilka som är deras föräldrar, hur de ser ut, osv.

Sverigedemokraterna är ett parti som rangordnar människor utefter etnicitet. Svenskar först, därefter andra. Detta är en syn på människor som jag inte delar. Det är dessutom en sådan fundamentalt annorlunda syn på hur man värderar människor.

Jag har stor tolerans för andra människors politiska idéer, jag tycker att det är roligt att debattera, diskutera, vrida och vända på olika politiska argument. Både med meningsfränder och med meningsmotståndare. Men då handlar det om hur samhället ska organiseras, vilka lagar och regler som skall gälla, hög eller låg skatt, var ska det byggas och varför, eller inte, vilka bidrag ska ses över, vilka borde slopas, vilka borde införas, varför, osv.

Men grunden i att kunna ha denna typ av diskussioner är att man delar uppfattningen att alla människor är lika mycket värda, att man står upp för de mänskliga rättigheterna. Det gör inte SD. De delar inte grundsynen att alla människor är lika mycket värda, de utgår i sin syn på samhället att etniska svenskar värderas högre än andra människor.

Det är i grunden en fascistisk/nazistisk människosyn.

För inte så länge sedan, närmare bestämt förra veckan, så fick jag ett brev tillsänt mig till kontoret. Ett papper, i kuvert, det låg i mitt postfack. Personen som skrivit brevet skrev att olika religioner och kulturer aldrig kommer att kunna samsas, att de aldrig i historien gjort det. Avsändaren pekade ut muslimer som onda och påstod att ”svenskar” inte vill umgås med ”muslimer” och vice versa, att det är muslimerna som är orsak till att vi har utanförskap i vissa bostadsområden, osv.

Brevet var skrivet med ett språkbruk och på ett sätt som jag känner igen från tidigare brev och mail jag fått från Sverigedemokrater, så det är inte svårt att förstå ”vilka” brevet kommer ifrån.

För det första så är ”muslimer” inte någon etnisk och homogen folkgrupp och det blir lite konstigt när man ställer begreppet ”svensk” i motsatsförhållande till ”muslim”. Jag känner flera ”svenska muslimer”. Att vara muslim innebär att man har en tro, det kan vem som helst ha, oavsett vad man har för etnicitet. Att sedan påstå att människor med en viss tro är roten till det onda för närmast tankarna tillbaka i tiden, till exempel hur man på 1920- och 1930-talet menade att judarna var roten till det onda. Fundera sedan på hur det gick med det.

En annan sak som gör att jag dessutom känner mig personligen provocerad av ett sådant brev är min egen bakgrund. Min mamma är ”etnisk svensk” sedan generationer. Min pappa var född i mellanöstern. Min mamma är kristen och medlem i svenska kyrkan. Min pappa var muslim (han har gått bort sedan några år tillbaka). Jag är döpt i svenska kyrkan men gick ur för något år sedan då jag kände att jag kanske mer är agnostiker, men med stor respekt för att andra har en starkare tro (oavsett till vilken gud de ber).

När man häver ur sig saker som exempelvis brevskrivaren förra veckan, så menar man att jag är en människa som är mindre värd än andra – herregud; jag har ju ”muslimska rötter”. Jag ska inte ha samma rättigheter som andra, folk som jag är roten till allt ont.

Påståendet att muslimer och svenskar inte är kompatibla är ju också fel. Mina föräldrar tex. fick 4 barn tillsammans. Jag har vuxit upp med kompisar, vars ena förälder tex. varit från grekland och ortodox och den andra kristen svensk. I grannfamiljen så var ena föräldern från pakistan. Jag har vänner där båda föräldrarna är från jugoslavien, turkiet, osv. Jag har vänner som har spansk påbrå, vänner som har rötter i östeuropeiska länder. Jag har grannar som är syrianer, grannar från olika delar av sydamerika, grannar som är araber, både kristna och muslimer. Alla har olika trosuppfattningar, har olika genetisk bakgrund, men alla är lika goda vänner för det. Alla arbetar hårt, betalar sina skatter, försöker vara bra föräldrar till sina barn, osv.

Jag gillar politik och att diskutera samhällsfrågor, men det finns en gräns för mig i det samtalet. Den gränsen går där man börjar värdera människor olika, baserat på vilken genetisk arvsmassa människor har, vilken trosuppfattning de har, vilka föräldrarna är eller i vilken världsdel de är födda i.

Därför kommer jag aldrig någonsin att behandla SD som ett vanligt parti – för i grunden har de en vidrig människosyn.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • StumbleUpon

Kommentera