Vem är flykting i behov av skydd?

4 oktober 2012

Det förefaller finnas en utbredd okunskap om vad en flykting är och vad som avgör vem som har möjlighet att söka asyl i ett annat land. Det senaste exemplet är Sverigedemokraterna, som återigen, med sin skuggbudget bevisar att de varken förstått svensk lagstiftning eller vilka överenskommelser Sverige gjort internationellt med andra länder.

Att bara se människor som ”kostnader” är dessutom ytterligare ett bevis för att de har en skev människosyn – men kanske är det lätt att bara dribbla med lite siffror när man haft förmånen att få födas och växa upp i ett land som Sverige, med högt välstånd, gott klimat för jordbruk och lång varaktig fred…?

För egen del har jag tjänstgjort som nämndeman i Migrationsdomstolen sedan den inrättades. Domstolen dömer i de asylmål där den sökande överklagat ett utvisningsbeslut från Migrationsverket. Som underlag används skriftliga underlag såsom intervjuer med den klagande och andra fakta. I en del fall anordnas även muntlig förhandling där den klagande företräds av juridiskt ombud och Migrationsverket av processförare.

För att bringa klarhet i frågan om vem som faktiskt är att anse som flykting så kommer här ett ”kunskapsinlägg” på bloggen, källor är svensk lagstiftning, Migrationsverket och Migrationsdomstolen.

Inom asylrätten är det en grundläggande princip att den asylsökande ska göra sitt skyddsbehov sannolikt. För att asylskälen ska kunna bedömas måste först prövas om den sökande har kunnat göra uppgifterna om sin identitet och sitt medborgarskap eller hemland sannolika, bland annat för att det ska kunna fastställas mot vilket eller vilka länder som ansökan ska prövas (jfr 2007:12).

Normalt krävs bl.a. pass-handling men i vissa fall kan handlingar av enklare beskaffenhet användas för att styrka en identitet, den bedömningen görs dock individuellt och syftet är att identiteten skall göras sannolik.

Av 4 kap. 1 § Utlänningslagen framgår att en flykting är en utlänning som inte är i det land som han eller hon är medborgare i därför att han eller hon känner en välgrundad fruktan för att förföljas på grund av sin ras, sin nationalitet, den samhällsgrupp som han eller hon tillhör, sin religion, sin politiska uppfattning, sitt kön eller sexuella läggning.

För att bedömas som flykting ska han eller hon inte kunna använda sig av sitt lands skydd eller på grund av fruktan inte vilja göra det. Det är ingen skillnad om det är myndigheterna som är ansvariga för att han eller hon riskerar att utsättas för förföljelsen eller om myndigheterna inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda personer.

En utlänning som inte är flykting bedöms som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § Utlänningslagen, om han eller hon har lämnat sitt land därför att det finns grundad anledning att anta att han eller hon i hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller, han eller hon som civilperson skulle löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller intre väpnad konflikt.

För att bedömas som alternativt skyddsbehövande ska han eller hon inte kunna använda sig av sitt lands skydd, eller på grund av den risk som nämns ovan, inte vilja göra det. Det är ingen skillnad om det är myndigheterna som är ansvariga för att han eller hon löper sådan risk eller om myndigheterna inte kan antas erbjuda trygghet mot att utsättas för sådan risk genom handlingar från enskilda personer.

En utlänning som inte är flykting eller alternativt skyddsbehövande bedöms som övrigt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a § Utlänningslagen, om han eller hon lämnat sitt land därför att han eller hon behöver skydd på grund av en yttre eller intre väpnad konflikt, eller, om han eller hon på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp.

Inte heller här är det någon skillnad ifall det är landets myndigheter som inte kan ge skydd i en konflikt eller om myndigheterna inte kan antas erbjuda trygghet mot övergrepp från enskilda personer.

Flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande har enligt 5 kap. 1 § Utlänningslagen rätt till uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd får dock vägras en flykting om han eller hon genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller, om han eller hon har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här.

I ett asylärende är det den sökande som ska göra sannolikt att han eller hon har behov av skydd. Bevisning av exempelvis skriftligt slag kan av olika skäl vara svåra att uppbringa. När det gäller risk för förföljelse bör beviskraven inte ställas alltför högt, eftersom det sällan är möjligt att lägga fram bevisning som klart styrker att det finns en sådan risk. Sökandens berättelse och egna uppgifter får därför godtas om de framstår som trovärdiga och sannolika (MIG Ju 2007:12).

Inom asylrätten finns en bevislättnadsregel till förmån för den asylsökande, tvivelmålets fördel (benefit of the doubt). En förutsättning för att den asylsökande ska kunna få förmånen av denna bevislättnadsregel är att han eller hon gjort ett ärligt försöka att styrka sin berättelse och att hans elle hennes allmänna trovärdighet inte ifrågasätts (se UNHCR:s handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning, artiklarna 203 och 204).

Vid bedömningen av trovärdigheten i sökandens utsaga bör enligt bevislättnadsregeln normalt fästas vikt vid att berättelsen är sammanhängande och inte präglas av motstridiga uppgifter. De omständigheter som åberopas får inte strida mot allmänt kända fakta, tex. relevant och aktuell landinformation. Betydelse i trovärdighetshänseende tillmäts också det förhållandet, att berättelsen till sina huvuddrag förblir oförändrad under asylprövningens gång i olika instanser (se handboken artiklarna 197, 204 och 205 a).

En flykting har rätt att få resedokument enligt 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning. En flykting ska enligt 4 kap. 3 § Utlänningslagen erhålla flyktingstatusförklaring. En person som är alternativt skyddsbehövande eller övrigt skyddsbehövande ska enligt 4 kap. 3 a § Utlänningslagen erhålla alternativ eller övrig skyddsstatusförklaring.

Det framgår av 5 kap. 6 § Utlänningslagen att en utlänning kan få uppehållstillstånd i Sverige av synnerligen ömmande omständigheter. Enligt förarbetena (prop. 2004/05:170 s. 185) till lagen att det ska vara fråga om situationer som inte omfattas av någon av huvudgrunderna för uppehållstillstånd. Regeringen har också uttalat att begreppet synnerligen ömmande omständigheter ska markera att det rör sig om en undantagsbestämmelse.

Vidare enligt prop. 2004/05:170 s. 187 skall, vid en bedömning om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter, tas i beaktande de olika omständigheter som finns i ärendet. Dessa omständigheter kanske inte var för sig är tillräckliga för att uppehållstillstånd ska beviljas, men sammanvävda kan dessa utgöra underlag till att beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Vid denna bedömning tas hänsyn till den sökandes hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situationen i hemlandet.

Således, om det saknas grund för att bevilja uppehållstillstånd i Sverige så avslår Migrationsverket ansökan och avvisar den sökande från Sverige med stöd av 8 kap. 1 § Utlänningslagen. Avvisningen sker normalt till det land som medborgarskap styrkts.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • StumbleUpon

Kommentera