Slöja på jobbet?

14 mars 2017

EU-domstolen har nyligen fastslagit att det är arbetsgivaren som bestämmer ifall anställda kan kräva att få ha slöja på sig på arbetsplatsen eller inte.

Utan att ha läst hela domen själv men däremot ha tagit del av medierapporteringen så förefaller det vara en fullt rimlig dom.

Den enskilde arbetsgivaren måste självklart kunna få bestämma vilken klädkod som ska gälla inom sin verksamhet. Detta alldeles oavsett om de har en generell ”klädkod” eller om arbetsplatsen har ”uniformskläder” som arbetsgivaren står för.

Inom exempelvis sjukvården finns dessutom frågor som patientsäkerhet att ta hänsyn till och inom en rad andra yrken, exempelvis inom livsmedelsindustrin, finns div. olika hygienkrav.

Hur en person är klädd är också en del av bemötandet. På samma sätt som en arbetsgivare kan ha regler för tonläge i telefon eller uppförande i mötet med andra människor, måste de också kunna bestämma hur personalen klär sig, vad man anser ”passar” med arbetsgivarens profil eller inom vilket område som den anställde jobbar.

Det handlar således inte om att vara för eller emot en specifik religion – för det finns flera religioner och livsåskådningar som föreskriver viss typ av klädsel. Det handlar om hur arbetsgivaren vill bli uppfattad av andra, den image man har, eller vad som bedöms fungera eller inte fungera på en arbetsplats.

Här är det också viktigt att skilja på offentliga och privata arbetsgivare.

När det gäller de privata så måste det vara upp till arbetsgivaren själv att bestämma. Det är inte rimligt att någon utifrån kunna komma och kräva att arbetsgivaren ska anpassa sig efter arbetstagaren på det sättet som vissa verkar vilja göra gällande. Samtidigt – om arbetsgivaren väljer att exempelvis ta fram en ”uniformsanpassad” slöja till sin personal så är det väl ok – förutsatt att företagets ägare och chefer anser att det är rätt väg att gå för företaget. I förlängningen är det då företagets kunder som då kan välja om de vill göra affärer med företaget eller inte. Marknaden kan man säga reglerar således sig självt i det avseendet.

När det gäller de offentliga arbetsgivarna så måste vi fundera på vad som väger tyngst – det i grunden sekulära förhållningssättet eller ”tolerans” för individens, den anställdes, egna krav. 

Man skulle då kunna anföra två vägar där det ena går ut på att eftersom vi har ett sekulärt, pluralistiskt och tolerant samhälle med religionsfrihet och där alla själva måste få bestämma hur de vill göra.

Den andra går ut på att eftersom vi har ett sekulärt, pluralistiskt och tolerant samhälle med religionsfrihet, så slår vi fast att eftersom offentlig verksamhet finansieras solidariskt av alla och riktar sig gentemot alla medborgare, så ska den offentliga verksamheten vara fri från religiös klädsel.

Rent personligen – och utan några partipolitiska/ideologiska argument – landar jag för min del i det andra, dvs. att i offentligt finansierad verksamhet så bör den egna, personliga, religiösa övertygelsen inte stå över att vara tillgänglig för alla medborgare. Således bör anställda i offentligt finansierad verksamhet inte bära religiös klädsel på jobbet. Kan man inte acceptera det är upp till var och en att välja vad man vill jobba med. Det är ett fritt val. Sådan är min personliga åsikt.

Fotnot: Huruvida det är rätt att ”tvinga barn” att klä sig i religiös klädsel eller om slöjan är ”något frivilligt” är en helt separat diskussion, som naturligtvis också förtjänar att debatteras – men detta inlägg behandlar inte den frågan.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • StumbleUpon

Kommentera