Migrationspolitiken i Sverige har förbättrats men är såklart inte perfekt. Häromdagen skrev jag mig skiljaktig för att jag ansåg att de övriga i rätten enl. mig gjorde en felaktig tolkning av tillräckligheten i lagstiftningen. Här nedan kan du se (en anonymiserad version) av protokollet och därefter beskriver jag kort vad målet handlade om.

Skiljaktig mening:
Nämndemannen Jimmy Baker är skiljaktig och anför följande.

Svensk migrationspolitik ska, enligt min mening, så långt det är möjligt, bidra till att förena barn med sina föräldrar snarare än att, som i detta fall, separera barn från sin biologiska mamma. Med hänsyn till att barnen Z1 och Z2 är minderåriga och inte själva har valt att skiljas från sin mamma i Irak är det rimligt att de ska återförenas med sin mamma i Sverige. Avsaknaden av mamman kan komma att påtagligt försvåra barnens möjligheter att anpassa sig till tillvaron här. Barnens behov av sin biologiska mamma medför därför, enligt min mening, att det får anses föreligga synnerliga skäl att bevilja Xx och Yy uppehållstillstånd i Sverige.

Xx och Yy är därför att anse som anhöriga till en utlänning som är flykting eller skyddsbehövande i övrigt enligt 5 kap. 3 a § tredje stycket punkten 2 UtlL och ska därmed beviljas uppehållstillstånd i Sverige.

Här följer en nedkortad, förenklad och anonymiserad beskrivning av målet:
En gift kvinna i Irak förlorar sin man som dör i en olycka. Hon blir ensamstående med deras två barn. Eftersom det är svårt för en kvinna att leva ensam med två barn i ett relativt starkt patriarkalt samhälle flyttar hon in hos sin mor, dvs. barnens mormor. Det är svårt med försörjningen och efter några år ”tvingas” hon gifta sig med en ny man. Mannen vill inte veta av hennes tidigare barn och hon ”tvingas” begära hos en lokal domstol att mormodern blir förmyndare för sina barnbarn. Hon får efter en tid ett nytt barn i sitt nya äktenskap. De tidigare barnen kan hon träffa när som helst även om de inte bor hemma hos henne.

Något inträffar (en tid senare) som gör att mormodern flyr landet då det föreligger fara för hennes liv och säkerhet. Eftersom hon är förmyndare för barnbarnen följer de med sin mormor till Sverige. Asylskälen bedöms som riktiga och alla beviljas PUT (permanent uppehållstillstånd). Efter något år blir saknaden av sina barn så stor att mamman (som är kvar i Irak med sitt nya barn) väljer att skiljas från sin man (som inte ville veta av hennes tidigare barn) så att hon kan återförenas med sina barn som är mellan 9-13  år (exakt ålder är justerat pga. anonymitet i detta inlägg) och lever i Sverige. Till saken hör att mormodern är såpass sjuk att hon är oförmögen att ta hand om barnen, så de är familjehemsplacerade här i Sverige. Eftersom hotbilden för dem kvarstår så kan de inte återvända till Irak. Då återstår att deras mamma flyttar hit för att kunna återförenas med sina barn.

Ur ett barnperspektiv är detta (enl. min mening) det enda riktiga beslutet. Det kan aldrig vara bättre för barn att växa upp utan sina biologiska föräldrar om inte särskilda skäl föreligger. Med det menar jag om det är så att föräldern eller föräldrarna av något skäl skulle vara olämpliga föräldrar eller av annat skäl oförmögna att ta hand om sina barn. Den här kvinnan har också tydligt visat att hon genom sin skiljsmässa prioriterar sina barn framför att leva med sin nye man.

Det ska ärligt sägas att samtliga i rätten hade svårt att komma fram till ett beslut i detta mål eftersom det var så speciellt, men det slutade i en majoritet för att neka mamman att få komma till Sverige. Jag landade i att detta var ett felaktigt beslut och begärde att i domen få in en skiljaktig mening. Jag är övertygad om att jag har rätt och skulle gärna se att vi fortsätter arbetet med att reformera migrationspolitiken så att situationer som dessa tolkas på samma sätt som jag gjort.

Den resursfördelningsmodell som kommunen använder och som till stor del bygger på SALSA-modellen har vi under flertalet år ställt oss frågande till. För det första så förklarar SALSA enligt Skolverket självt bara upp till 40 % av elevernas faktiska resultat. Upp till – det kan alltså vara ännu mindre.

För det andra så är modellen inte framtagen för att vara en resursfördelningsmodell men Botkyrka kommun använder ändå modellens variabler som föräldrarnas utbildningsnivå och utländsk bakgrund för att beräkna hur mycket resurser som ska gå till de olika skolorna i kommunen.

För det tredje slår nuvarande resursfördelningsmodell väldigt fel, där det kan skilja uppemot 10 000 kronor per elev och år i skolpeng beroende på om bostadsorten är Alby eller Tullinge – inte beroende på det individuella behovet hos eleven. Så stor skillnad innebär alltså en kvarts miljon kronor per klass med 25 elever.

Vi ser gärna att resursfördelningsmodellen blir mer individualiserad, så att resurserna hamnar hos den elev som har reella behov, snarare än att den t.ex. råkar ha utlandsfödda föräldrar, att eleven är pojke eller att eleven bor i en viss kommundel. Pengen ska givetvis följa med eleven om denne flyttar från Fittja till t.ex. Broängen.

Vi behöver också bygga fler nya förskolor och skolor i framförallt Södra Botkyrka, där barnen i de åldrarna bara blir allt fler. Vi vill inte ha skrytbyggen – idag bygger majoriteten till 20-30 % högre kostnad än i övriga länet.

Är det inte bättre att lägga dom pengarna på den pedagogiska verksamheten istället?

Mer rättvisa förutsättningar för alla barn och elever – oavsett i vilken kommundel de bor i eller vad föräldrarna råkar ha för etnisk bakgrund.

Är med i ett inslag SVTs ABC-nyheter idag där jag kritiserar kommunen för att inte leva upp till avtalet med staten om att gå i borgen för ”sociala hyreskontrakt”, s.k. hyresgaranti.

Själva idén med hyresgarantier är att kunna hjälpa människor som inte på egen hand kan få ett hyreskontrakt. Det kan exempelvis handla om personer som jobbar men inte har fast anställning, personer som har betalningsanmärkningar eller ensamstående med barn som enligt hyresvärden har en otillräcklig inkomst.

Botkyrka skrev ett avtal under 2008 där man tecknade sig för upp till 170 stycken hyreskontrakt. Drygt ett år senare kan vi konstatera att kommunen inte gått i mål med mer än 2-3 stycken enligt det kommunala, allmännyttiga, bostadsbolaget AB Botkyrkabyggen. För inte så länge visade SVTs Uppdrag Granskning ett reportage kring ”Hotelljouren” som hyrde ut tillfälliga boenden till kommuner – för (just det) personer som inte på egna meriter kunde få egna hyreskontrakt. Botkyrka kommun är en av deras största kunder och debiteras mellan 7 och 12 miljoner kronor per år för sådana boenden.

Jag ställer mig frågande till varför man inte tecknar fler hyresgarantier och hjälper människor i nöd att få ett riktigt boende? I synnerhet när Regeringen dessutom ersätter kommunen för den ekonomiska risk kommunen tar.

Min interpellation kan du läsa här och TV-inslaget kan du se här.

Själv är jag mycket engagerad lokalt i dessa frågor och tar aktivt ställning mot hedersrelaterat förtryck och har därför också drivit, och kommer fortsätta driva, dessa frågor politiskt i Botkyrka. Bl.a. har jag skrivit en motion i kommunfullmäktige och delat ut flygblad där jag kräver att Botkyrka kommun tar krafttag mot hedeskulturen.

Det som för mig var särskilt intressant under symposiet, var att talare efter talare bekräftade att mina åsikter och förslag till handlingsvägar är de rätta och att den styrande majoritetens val av väg är fel och verkningslös. Av rädsla för att ta i frågan vill S+V+MP inte diskutera denna fråga specifikt, utan slår ihop den med ‘mäns våld mot kvinnor’ – som självklart också skall motverkas, men som har andra rötter och mekanismer.

Under gruppdiskussionerna var de några som menade på att samhället utvecklas och att det handlar om dialog och att ge och ta. Det är förvisso sant, men när det gäller dessa frågor säger jag blankt NEJ.

Det svenska samhället vilar på en värdegrund som bl.a. består av demokratiska fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, barns rättigheter och jämställdhet mellan könen.

Dessa grundläggande värderingar är jag inte villig att backa en endaste millimeter kring. Odiskutabelt är detta värden vi skall slå vakt om och som skall ingå som naturliga delar i, och prägla, all introduktionsutbildning/SFI för nyanlända och all utbildning på alla nivåer – från förskola via grundskola, gymnasium, vuxenutbildning till högre studier. Och värdegrunden skall inte bara gås igenom en gång, det skall finnas med i undervisningen varje termin och upprepas under hela studietiden. Punkt slut.

(Bilden till blogg-artikeln är framsidan på Dileks bok ”I hederns skugga”. Beställ ditt eget exemplar här.)

Gemensamt mellan de två definitonerna ”barnomsorg” och ”pedagogisk förskola” är det faktum att barnen är någon annanstans när föräldrarna är borta. Men där stannar också det som är gemensamt.

Jag ser förskolan som en viktig pedagogisk verksamhet som är en del av barnens utveckling och inte som en förvaringsstation som bara är till för omsorg när föräldrarna förvärvsarbetar. Utifrån ett barnperspektiv tycker jag inte att man skall förvägra barnens rätt till utveckling bara för att barnet råkar få ett syskon eller om barnets föräldrar studerar eller tillfälligt är arbetssökande.

Alla barn har rätt att få en bra start i livet – alla barn har rätt till en pedagogisk förskola som lägger grunden för framtiden. Läs min motion här.