Migrationspolitiken i Sverige har förbättrats men är såklart inte perfekt. Häromdagen skrev jag mig skiljaktig för att jag ansåg att de övriga i rätten enl. mig gjorde en felaktig tolkning av tillräckligheten i lagstiftningen. Här nedan kan du se (en anonymiserad version) av protokollet och därefter beskriver jag kort vad målet handlade om.

Skiljaktig mening:
Nämndemannen Jimmy Baker är skiljaktig och anför följande.

Svensk migrationspolitik ska, enligt min mening, så långt det är möjligt, bidra till att förena barn med sina föräldrar snarare än att, som i detta fall, separera barn från sin biologiska mamma. Med hänsyn till att barnen Z1 och Z2 är minderåriga och inte själva har valt att skiljas från sin mamma i Irak är det rimligt att de ska återförenas med sin mamma i Sverige. Avsaknaden av mamman kan komma att påtagligt försvåra barnens möjligheter att anpassa sig till tillvaron här. Barnens behov av sin biologiska mamma medför därför, enligt min mening, att det får anses föreligga synnerliga skäl att bevilja Xx och Yy uppehållstillstånd i Sverige.

Xx och Yy är därför att anse som anhöriga till en utlänning som är flykting eller skyddsbehövande i övrigt enligt 5 kap. 3 a § tredje stycket punkten 2 UtlL och ska därmed beviljas uppehållstillstånd i Sverige.

Här följer en nedkortad, förenklad och anonymiserad beskrivning av målet:
En gift kvinna i Irak förlorar sin man som dör i en olycka. Hon blir ensamstående med deras två barn. Eftersom det är svårt för en kvinna att leva ensam med två barn i ett relativt starkt patriarkalt samhälle flyttar hon in hos sin mor, dvs. barnens mormor. Det är svårt med försörjningen och efter några år ”tvingas” hon gifta sig med en ny man. Mannen vill inte veta av hennes tidigare barn och hon ”tvingas” begära hos en lokal domstol att mormodern blir förmyndare för sina barnbarn. Hon får efter en tid ett nytt barn i sitt nya äktenskap. De tidigare barnen kan hon träffa när som helst även om de inte bor hemma hos henne.

Något inträffar (en tid senare) som gör att mormodern flyr landet då det föreligger fara för hennes liv och säkerhet. Eftersom hon är förmyndare för barnbarnen följer de med sin mormor till Sverige. Asylskälen bedöms som riktiga och alla beviljas PUT (permanent uppehållstillstånd). Efter något år blir saknaden av sina barn så stor att mamman (som är kvar i Irak med sitt nya barn) väljer att skiljas från sin man (som inte ville veta av hennes tidigare barn) så att hon kan återförenas med sina barn som är mellan 9-13  år (exakt ålder är justerat pga. anonymitet i detta inlägg) och lever i Sverige. Till saken hör att mormodern är såpass sjuk att hon är oförmögen att ta hand om barnen, så de är familjehemsplacerade här i Sverige. Eftersom hotbilden för dem kvarstår så kan de inte återvända till Irak. Då återstår att deras mamma flyttar hit för att kunna återförenas med sina barn.

Ur ett barnperspektiv är detta (enl. min mening) det enda riktiga beslutet. Det kan aldrig vara bättre för barn att växa upp utan sina biologiska föräldrar om inte särskilda skäl föreligger. Med det menar jag om det är så att föräldern eller föräldrarna av något skäl skulle vara olämpliga föräldrar eller av annat skäl oförmögna att ta hand om sina barn. Den här kvinnan har också tydligt visat att hon genom sin skiljsmässa prioriterar sina barn framför att leva med sin nye man.

Det ska ärligt sägas att samtliga i rätten hade svårt att komma fram till ett beslut i detta mål eftersom det var så speciellt, men det slutade i en majoritet för att neka mamman att få komma till Sverige. Jag landade i att detta var ett felaktigt beslut och begärde att i domen få in en skiljaktig mening. Jag är övertygad om att jag har rätt och skulle gärna se att vi fortsätter arbetet med att reformera migrationspolitiken så att situationer som dessa tolkas på samma sätt som jag gjort.

Jag blir så fruktansvärt förbannad och irriterad av hur moderaterna i Vellinge beter sig och uttalar sig. Jag är så trött på att dessa företrädare drar ned vårt partis anseende i flyktingfrågorna. Sverige har med Tobias Billström den kanske bästa migrationsministern vi haft i modern tid. En migrationsminister som verkligen brinner för frågorna, är engagerad och ständigt försöker finna bra lösningar för hur Sveriges migrationspolitik skall utveckla sig.

Och även om jag är glad över att många förändringar gällande migrationspolitiken går åt rätt håll så finns det några saker som skulle behöva förändras ytterligare. En sådan är val av bostadsort för nyanlända, asylsökande, som sökt sig till Sverige för beskydd.

Utlänningslagen, 4 kap §1:

Med flykting avses i denna lag en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Vi vet att människor som lämnar sitt land bakom sig söker sig till områden där andra med samma bakgrund, kultur eller språk finns. Detta i tron att det underlättar för dem att komma in i det nya samhället som de kommer till. Det är en naturlig drivkraft, så gjorde även exempelvis svenskar som flyttade till det ‘nya landet’ för en sisådär 100 år sedan. Men, det är andra tider nu och våra samhällsstrukturer ser mycket annorlunda ut nu än de gjorde då. Jag skulle vilja påstå att större koncentrationer av nyanlända på samma plats samtidigt försvårar för dem att komma in i samhället, svårare att lära sig svenska språket, svårare att få jobb och egen försörjning, svårare för barn att anpassa sig till Sverige osv.

Migrations- och flyktingfrågor är komplexa och detta ämne kan man diskutera och debattera i timmar och skriva spaltmeter om, så jag stannar där vad gäller drivkrafter, strukturer, integration och introduktion osv.

Vi har en nationell migrationspolitik i Sverige. Vi har samtidigt 290 kommuner där alla förväntas ta sitt ansvar för nationella åtaganden. Det är inte rimligt att det skall råda någon slags valfrihet att inte ta sitt ansvar för den nationella migrationspolitiken. Det är dags för staten att lagstifta om att samtliga kommuner i Sverige SKALL dra sitt strå till stacken och stå upp för den nationella migrationspolitiken som vi gemensamt fattat beslut om. Ingen kommun skall kunna friskriva sig med vaga argument såsom exempelvis att de saknar en egen allmännytta eller att de inte har kompetens att bedriva SFI eller introduktionsutbildning. Det är ungefär lika dumt som att säga att man inte behöver bedriva grundskola för att man saknar behöriga lärare.

Avskaffa EBO (där den asylsökande själv kan välja bostadsort) under asylutredningsprocessen och lagstifta om alla kommuners skyldighet att ta emot flyktingar (och ensamkommande flyktingbarn) som flytt sitt land av skälen som framgår i UtlL ovan. De enda undantagen som kan accepteras är om det finns exceptionella skäl såsom nuvarande socioekonomisk struktur, utanförskap, svårighet för egen försörjning eller om det finns starka medicinska skäl som kräver närhet till medicinsk expertis, eller något annat som kan anses vara av samma tyngd.

Punkt!

Jag skulle gärna se att även min hemkommun Botkyrka gjorde detsamma.

Det finns säkert en hel del människor som skulle invända och säga något i stil med att ”Botkyrka tar ju redan emot så många flyktingar” och sedan använda det som ett argument mot att även vi skulle teckna avtal. Men faktum är att Botkyrka kommun inte tar emot några flyktingar. Noll. Ingen. Vad som däremot är ett faktum är att många nyanlända vuxna väljer att bosätta sig här helt av egen kraft och vilja. Detta eftersom vi i Utlänningslagen har en praxis som kallas EBO – dvs. eget boende.

Migrationspolitiken är en nationell fråga och jag anser inte att någon kommun egentligen ska kunna avsäga sitt ansvar om att bistå staten i våra gemensamma, nationella, åtaganden. Av den anledningen bör även Botkyrka dra sitt strå till stacken och teckna ett avtal om ensamkommande flyktingbarn.

Att jag sedan är en av dem som vill avskaffa EBO är en helt annan sak.

”Om vi alltså skulle tillämpa SD:s program på dem själva som en ortodox minoritetsgrupp, skulle de inte få vara kvar här eftersom de är alltför osvenska. Men eftersom vi inte vill vara som SD, utan räknar toleransen som en eftersträvansvärd svensk egenskap, kan de få stanna här om de håller sig inom demokratins gränser, inte hetsar mot folkgrupper eller döljer gamla nazister i sina led.”

/Tomas Böhm, psykoanalytiker

Läs hela den läsvärda debattartikeln här.

Jättebra. Det finns kommuner som redan idag inser att de ingår i ett större sammanhang där man tar sitt samhällsansvar. Både röda och blå kommuner. Samtidigt finns det, som blivit så tydligt i fallet med Vellinge, de som agerar som om de vore en isolerad ö och som inte har förstånd nog att förstå att de är en del av Sverige och bör ta samma ansvar. Sedan finns det de kommuner som *ofrivilligt” och utan eget agerande åt endera hållet, som blivit typiska ankomst- och transitkommuner dit många nyanlända flyttar.

Dit hör min hemkommun Botkyrka. Många tror att Botkyrka ”tar emot” många nyanlända som flyttar till Sverige. Det är fel. Vi tar inte emot någon. Inte heller några ensamkommande flyktingbarn – där ”smiter” kommunen undan.

Vi har idag en lagstiftning som innebär att den nyanlände själv (och fritt) väljer bostadsort. En vanlig och naturlig drivkraft är att man söker sig till områden där andra med samma bakgrund, språk, kultur osv. bor – eftersom man tror att det då är lättare att ”smälta in” och finna samhörighet. Både rätt och fel. Rätt eftersom man lättare kommer att kommunicera med sina grannar på sitt eget modersmål och fel för att det på sikt blir svårare att integreras i samhället. Segregationen ökar och eldar på en negativ socioekonomisk spiral som går allt snabbare.

På samma sätt som det inte är rimligt att kommuner som Vellinge ska kunna ”välja” att inte vara en del av svensk asyl-, migrations- och integrationspolitik så ska inte kommuner som Botkyrka behöva vara hela Sveriges samvete och ta hand om alla.

Det är bara att inse att frivilligheten för kommunerna inte fungerar. Det enda rätta är att på allvar slå näven i bordet och lagstifta och se till att ALLA kommuner tar ansvar. Skrota EBO (möjligheten att själv välja bostadsort under asylprocessen) och tvinga alla kommuner att ta ett gemensamt ansvar för asyl-, migrations- och integrationspolitiken. Både för vuxna och ensamkommande flyktingbarn. Självklart måste saker som ekonomiska förutsättningar och möjligheter till en framtida integrering och egen försörjning vägas in.

Min tilltro till vår migrationsminister Tobias Billström är sedan tidigare mycket stor. Nu hoppas jag att han löper hela linan ut och tar fram ett nytt lagförslag.

”Problemet kan bara lösas genom att fler kommuner tar emot barnen. Det är barnens rättigheter som är vår prioritet – inte kommunernas eventuella bekymmer.”

/Tobias Billström, migrationsminister

Vellinges kommunalråd Lars-Ingvar Ljungman (M) har framfört synpunkter som går ut på att det inte kan vara Vellinges ansvar att ta emot ensamkommande flyktingbarn.

Som moderat politiker blir jag både beklämd och fruktansvärt besviken när jag hör och läser sådana här uttalanden. I synnerhet när kommentarerna och ställningstagandena kommer från personer som är aktiva inom mitt eget parti.

Sverige har, likt många andra länder, ratificerat och skrivit under överenskommelser som innebär att vi ska sträcka ut en hjälpande hand till människor som är på flykt undan krig, misär och förföljelse. Och det tycker jag att vi skall fortsätta göra. Att bara avfärda detta med ”det är inte mitt problem” är att vara fruktansvärt cynisk och, enl. mig, ha en vidrig människosyn utan medmänsklighet.

Det finns mycket att säga om migrationspolitiken och integrationspolitiken i Sverige och hur vi alltför länge hanterat dessa frågor. Absolut. Det finns en hel del att förändra. Absolut. Men faktum är att Sverige består av 290 kommuner och alla (och då menar jag ALLA) måste hjälpa till och dra sitt strå till stacken.

Migrations- och asylpolitiken ska inte vara några enstaka kommuners ansvar, det är hela Sveriges ansvar. Därför tycker jag, och det har jag tyckt länge, att det är dags att skrota EBO (möjligheten för asylsökande att själva välja bostadsort). Jag tycker vi skall gå tillbaka till ett system där kommuner helt enkelt tvingas ta emot ett antal som står i relation till exempelvis ekonomiska förutsättningar, förutsättningar för integration, bostad, egen försörjning etc. Samma sak bör även gälla ensamkommande flyktingbarn.

Vellinges kommunpolitiker visar gång efter annan att frivilligheten inte fungerar. Dags att Staten visar var skåpet skall stå. Det kan inte vara meningen att några få kommuner ska ta ansvar för Sveriges migrations- och asylpolitik. Det är ett nationellt åtagande som bör omfatta ALLA kommuner.